INTERVJU: Paris, december 1948. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antas. I artikel 23 går att läsa: ”Envar, som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro”. Malmö, oktober 2009. Jayaram Kornakata och Saleena Pookunju från Asian Floor Wage Campaign (AFW) är på plats för att diskutera varför våra nordiska klädföretag betalar löner som motsvarar en tredjedel av en levnadslön.
Klockan är tio på lördagsmorgonen och vi befinner oss i Malmö högskola. Stämningen på det pågående Rättvis handelsforum är fortfarande en smula sömnig. Jayaram och Saleena är på rundresa i Norden för att vara med under den internationella lanseringen av Asian Floor Wage Campaign, en kampanj för att levnadslöner ska bli verklighet i klädföretagens etiska koder.
– Det är inte en fråga om att den lagstadgade minimilönen riskerar att bli ett tak istället för ett golv. Minimilönen ÄR ett tak, säger Saleena.
Saleena berättar att Asian Floor Wage Campaign (AFW) är ett fackföreningsdrivet initiativ som går ut på att en asiatisk textilarbetare ska kunna försörja sig på sin lön utan att behöva jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. AFW:s levnadslön är framräknad med en metod framtagen av Världsbanken. Metoden går ut på att räkna fram lönen genom att beräkna nödvändigt näringsintag samt lokala mat- och boendepriser. Poängen med metoden är att förhindra ”en kapplöpning mot botten” där utvecklingsländerna trumfar under varandra med låga löner för att vinna klädföretagens uppdrag.
Även om det handlar om ett fackföreningsdrivet initiativ så är förutsättningarna för kollektiva förhandlingar mellan fabriksägarna och fackföreningarna inget som är ett alternativ i Indien för närvarande.
– I Bangalore (Indiens femte största stad med ca sex miljoner invånare) så organiserar vi 5 000 av 500 000 textilarbetare, säger Jayaram som själv är vice president för GATWU (Garnment and textile workers union).
I Delhi är läget än värre, här existerar inte ens en fackförening.
– Vi lämnade in registreringshandlingar för en fackförening i november 2008, ännu har vi inte hört något från myndigheterna, säger Saleena uppgivet för att sedan skina upp:
– Vi har som mål att organisera 10 %, men det är en lång väg att gå, säger hon.
Den obefintliga organiseringsgraden beror på att många från landsbygden flyttar till städerna i jakten på ett jobb.
– Nio av tio arbetare är inflyttade från landsbygden, berättar Jayaram och fortsätter:
– Om du väljer att bosätta dig i en annan stat än din födelsestat så har du ingen möjlighet att få stöd från myndigheterna, du är rättslös. En absolut majoritet av textilarbetarna är också kvinnor. Kvinnor kan ofta inte gå med i facket utan sin mans, fars eller brors godkännande. Och så har vi hoten. Som ansluten arbetare så får du räkna med trakasserier, säger han.
Jayaram själv har under sin tid som textilarbetare blivit avstängd från sitt arbete under två år. Som organisatör för GATWU så får han stå ut med både spionage och hot.
Klockan är nu kvart i elva på förmiddagen och kafeterian börjar fyllas med folk. Milan Bogicevic, koordinatör från Rena Kläder meddelar att vi tyvärr måste avbryta samtalet. En grupp från Albins folkhögskola väntar på att träffa deras gäster. Jag frågar om man fått några reaktioner från de svenska klädföretagen på rapporten?
– Jag fick nyss reda på att Ingrid Schullström, CSR- ansvarig på H&M har bloggat om den, säger Milan.
På Ingrids blogg går att läsa:
”Lönefrågan är inte en fråga för enskilda klädesföretag. Eftersom konsumenten vanligtvis belönar det lägsta priset är en jämn spelplan nödvändig. Därför är det enda sättet att höja lönerna för textilarbetarna lagstiftning, kollektivavtal, eller frivilliga initiativ från fabriker och exportörer.”
Vi skriver hösten 2009. Drygt sextio år har gått sedan ratificeringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det svenska klädesföretaget H&M:s kommentar till att deras kläder tillverkas till en lön som motsvarar en tredjedel av en levnadslön är att det är alla andra aktörers ansvar utom deras eget.
Text och Foto: Charlie Aronsson 2009-10-15
Läs mer