REPORTAGE & FOTON: Att klättra och vandra i Himalaya är en utmaning och en fantastisk upplevelse som många drömmer om. Nepal, eller ”världens tak”, är ett land som ger fantastiska möjligheter till detta. När man tänker på Mount Everest ser många bergsfolket sherpas framför sig. De har blivit en självklar del av klättringen i Himalaya. Men bärarna arbetar ofta under mycket svåra och riskfyllda förhållanden.
Det är inte bara proffsklättrare som tar sig till Himalaya. Tusentals turister vandrar varje år i bergen. De sherpas som är erfarna och deltar vid bergbestigningarna kommer ofta från höghöjdsområden. Men de flesta bärarna kommer från låglandsområden och är lika ovana vid den höga höjden och de svåra förhållandena i bergen som många västerländska turister.
Bärare är i dag en viktig del av turismindustrin i Himalaya och ger uppskattade arbetstillfällen för nepaleser, men deras arbetsvillkor kan ibland framstå som en chock för oss västerlänningar. Föreställ dig att bära en tung packning på uppemot 50 kilo upp och ner för branta bergssluttningar dag efter dag, i alla sorters väder, med endast sandaler på fötterna och en sopsäck som regnskydd. Det finns en myt här i väst om att sherpas och bärare är supermänniskor. De tunga packningarna, kylan och den höga höjden är inget som berör dem. De är annorlunda än oss andra. Men detta stämmer förstås inte. Nepalesiska bärare drabbas fyra gånger oftare av olyckor eller sjukdomar än västerländska turister som kommer till Nepal. Varje år dör bärare i onödan uppe i bergen. De kan drabbas av höjdsjuka, köldskador, snöblindhet och olyckor som gör att de inte kan arbeta mer.
Det finns incidentrapporter, där bärare har övergetts av trekkinggrupper när de blivit sjuka, eller lämnats i snöstormar där turisterna har evakuerats med helikopter. Problemen förekommer inte bara i Himalaya utan över hela världen. Bärare används till exempel i Anderna i Sydamerika och vid bestigningar av Kilimanjaro i Afrika.
Utöver avsaknad av ordentliga kläder, skor, skydd, mat, sjukvård och försäkring, som kan få livshotande konsekvenser saknar även många bärare utbildning i bergssäkerhet, miljökunskap och hälsovård. Bärare kommer ofta från fattiga diskriminerade grupper i samhället och därför kan de utsättas för diskriminering av sina landsmän i form av låga löner och dåliga arbetsförhållanden. Trots detta står det klart att bärarna är beroende av turismen.
Detta är bilden som jag får under min resa i Nepal. Hela tiden får jag höra att landet är i behov av de här arbetstillfällena. Nepal är ett av världens fattigaste länder och inkomsterna är väl behövda för många familjer, som vanligtvis lever som småjordbrukare på landsbygden. Efter fredsavtalet 2006 har turismen åter blomstrat i landet och utgör den näst största näringen efter jordbruket med tretton procent av bruttonationalinkomsten. Nepals regering har utsett 2011 till turismåret, med ett mål att locka en miljon turister till landet, vilket är en fördubbling av nuvarande antalet besökare. För att uppnå detta krävs omfattande investeringar i infrastruktur och bättre spelregler inom turismbranschen.
Demokrati gav förbättring
I Kathmandus livliga turistkvarter Thamel, träffar jag Ram Sapkota som tidigare arbetat som både bärare och guide, men som sedan fem år tillbaka startat ett eget trekkingföretag. Ram berättar om sin livshistoria och att arbetsförhållandena har blivit något bättre de senaste fyra till fem åren.
– När jag började arbeta som bärare för fjorton år sedan tjänade jag endast 70 rupies (cirka 7 kronor) om dagen och jag bar mellan 50 och 60 kg. Utöver det fick vi mat, men annars så var det på egen risk att arbeta som bärare, berättar Ram.
– Jag vill inte påstå att situationen är bra idag, men det går inte att jämföra med hur det var då. Då var det ingen som pratade om bärares rättigheter. Idag har de flesta trekkingföretagen en försäkring för sina bärare, lönen har blivit högre och de flesta bär mellan 30 och 40 kg. Men det är fortfarande bärare som dör under vandringar, eftersom det är ett riskfyllt arbete att vistas i bergen på den höga höjden och där vädret kan ändras väldigt snabbt.
Enligt Ram kom en markant förbättring för bärare för två år sedan, när demokrati infördes i landet och fackföreningen All Tourism Workers Union bildades. Facket förhandlar med trekkingföretagen och med arbetsgivarorganisationen Trekking Agencies' Association of Nepal (TAAN). Fackföreningen har fått upp minimilönen för bärare till 500 rupies (50 kr) om dagen. Men levnadskostnaderna i Nepal har stigit de senaste åren och enligt facket är 500 rupies inte en lön man kan leva på. De förhandlar med TAAN och regeringen om att höja minimilönen till 1000 rupies om dagen.
– Men facket kan inte kontrollera allting” säger Ram. Det finns fortfarande problem med big houses, stora företag som fungerar som en turismmaffia och som tar bra betalt av turisterna medan de betalar mycket lite till bärarna. Jag känner även till svenska researrangörer som anlitar dessa storföretag. När jag vandrade förra året frågade jag en av deras bärare och han fick endast 300 rupies (30 kr) om dagen. Det finns också problem med oregistrerade företag som har en hemsida på nätet, men som inte betalar någon skatt. De har också väldigt dåliga arbetsvillkor för bärare och inga försäkringar. Men det är förstås billigt!
Turisters okunskap bromsar utvecklingen
Det är hård konkurrens mellan de runt 650 trekkingföretagen som finns i Nepal. Problemet enligt Elsie James, en kanadensisk kvinna engagerad i International Porter Protection Group (IPPG), är att många turister endast är intresserade av priset och jämför med inköpet av ett kylskåp.
– Om man köper ett kylskåp tar man oftast inte det billigaste, utan man frågar försäljaren om kvalitet, hållbarhet och garantier innan du bestämmer sig, säger Elsie. När det handlar om att köpa en tjänst, så verkar många turister som kommer till Nepal endast bry sig om att hitta det lägsta priset. De tänker inte på vilka konsekvenser det får för personen som ska utföra arbetet med en tung börda, låg lön och utan försäkring. Många glömmer bort vad som händer med de anhöriga om bäraren dör eller inte längre kan jobba. Det finns inga sociala skyddsnät i Nepal utöver familjen.
IPPG är en ideell organisation arbetar för att förbättra villkoren för bärare i bergen inom turismindustrin över hela världen. Det innefattar bärare som arbetar för enskilda vandare, organiserade grupper, bergsexpeditioner och de som förser tehus med proviant. Målet är att se till så att bärare får kläder, skor, skydd, mat och försäkringar anpassade för förhållandena i bergen. IPPG stödjer bland annat en klädbank som drivs av den nepalesiska organisationen Porters’ Progress, där bärare kan låna kläder och utrustning. Klädbanken startade 2004 med tolv jackor och idag erbjuder de sovsäckar, jackor, kängor och solglasögon till hundratals bärare varje säsong.
Elsie håller med om att situationen i Nepal har blivit bättre de senaste åren. Det finns många små trekkingföretag som arbetar för en mer hållbar turism. Rams företag Mountain Delight är exempel på detta.
– Det finns hundratals vandringsområden i Nepal som är outforskade, säger Ram. Jag försöker att utveckla vandring i nya regioner ”off the beaten path”, där det inte är lika exploaterat. Byarna kring Everest och Annapurna har det gott ställt numera och jag vill att inkomsterna från turismen ska kunna komma fler människor till godo. Jag vill också utveckla byturismen, med boende hemma hos familjer och jag försöker ha en lokal bärare från området och använda lokalt producerad mat. Sedan ger mitt företag även bidrag till skolor i byarna.
Kvinnliga bärare och guider
3 Sisters Adventures är ett annat exempel på ett företag som arbetar med hållbar turism. Företaget drivs av de tre nepalesiska systrarna Lucky, Dicky och Nicky Chhetri. De arbetar för att stärka kvinnor och utveckla turismen i mer avlägsna delar av Nepal. Två gånger om året utbildar de kvinnor till trekkingguider. De har även vidareutbildning i alpinism och bergsklättring. Jag träffar Dicky Chhetri på 3 Sisters gästhus som ligger vid den vackra sjön i Pokhara.
– Vi vill ha hög kvalitet på våra trekkingturer och vår guideutbildning är hårdare än andra liknande utbildningar i Nepal. Tjejerna kommer oftast från bergsområden och vet oftast inte mycket om turism och hur det är att jobba som guide, berättar Dicky. Vi lär dem bland annat bergssäkerhet och vilken utrustning de behöver. En del av tjejerna har till exempel aldrig haft på sig ett par byxor innan de kommer till oss och vi har en klädbank där de kan låna kläder och skor. Vi har även fått kläder från Porters’ Progress och det är vi tacksamma för. I dag är det accepterat för tjejerna att lämna sina familjer och arbeta som guide. Familjerna är stolta och tycker att deras döttrar är speciella som får se så mycket och deras status i familjen stiger.
När trekkingföretaget startades för tio år sedan var det annorlunda. Systrarna drev ett mindre gästhus och att det var på grund av efterfrågan från kvinnliga vandrare som de började med trekkingturer. Dicky gick en kurs i hur man startar ett trekkingföretag och hon var den enda kvinnan bland de hundra deltagarna.
– Det var jobbigt. Det var ingen som trodde att jag skulle klara kursen och allra minst starta ett företag. De tyckte att jag var galen! Idag beundrar de flesta människor våra guider och är stolta över oss”, berättar Dicky. Vårt mål är att alla kvinnor ska bli självständiga. När de är självständiga kan de göra så mycket bra saker för sig själva, sin familj och sin by.
Text & Foto: Katrin Lindbäck 2009
Vad kan du göra?
För att säkerställa att researrangörer har bra arbetsvillkor för sina bärare kan du till exempel ställa följande frågor:
1. Följer researrangören IPPG:s fem riktlinjer för bärares säkerhet?
2. Vilken är researrangörens policy avseende utrustning och säkerhet för bärarna?
3. Vad gör de för att säkerställa att den egna personalen får rätt utbildning för att se efter bärarnas rättigheter?
4. Vad är researrangörens riktlinjer för utbildning och kontroll hos samarbetspartners i Nepal angående bärarnas rättigheter?
5. Frågar de om bärarnas arbetssituation i utvärderingen efter trekkingturen?
Om du ser en bärare behandlas illa tveka inte att påpeka detta på plats och efter hemkomsten.
Det går även att skänka kläder, skor och solglasögon till klädbanker i Nepal, som lånar ut kläder till bärare. Tänk på att nepaleser generellt har mycket mindre storlekar än västerlänningar. Det är alltid brist på utrustning och det går att skänka saker på plats eller skicka med post. Mer info finns på ippg.net
Tänk på att allt du gör under dina resor lämnar avtryck! Fler tips på vad du kan göra för att resa på ett mer etiskt sätt får du genom att besöka Schyst Resande och Fair Trade Centers webbplatser. Det är främst dem som arbetar med frågorna i Sverige.
Läs mer